EXAMEN

Äntligen, jag har tagit examen! Efter 3,5 års tid är jag klar, färdig socionom ute i arbetslivet. Det har gått en vecka sen jag fick mitt diplom för att vara exakt och jag har börjat arbeta. Det känns bra, otroligt bra att kunna kalla mig socialsekreterare istället för student och jag njuter av varje minut som arbetande f.d student. Jag har kämpat hårt, jädrigt hårt om jag ska vara ärlig. Jag har tre barn, en som jag fick mitt i utbildningen där jag gjorde valet att inte göra ett uppehåll utan fortsätta som vanligt dock med en bebis. Den här sista terminen har ändå varit värst. Jag har varit ute på praktik hela våren, gjort flera examinationsuppgifter och skrivit C-uppsats. Det har varit intensivt och hårt men jag har klarat det och nu är jag socionom.

Jag har haft en otroligt tur med arbetet. Det finns många socionomer här i Umeå som inte är yrkesverksamma pga att det inte finns arbete, jag lyckades och är glad.

Under hela utbildningen har vi studenter fått lära oss en massa som ska vara bra inför det kommande yrkeslivet. Men aldrig har vi hört om att vi inte ska "smälta" ihop med- och bli den organisation vi arbetar på, med det menar jag att man inte får glömma sig själv. Det har jag tänkt på ganska länge och jag vet att jag inte kommer att glömma mig själv, vem jag är och vad jag står för. Det är så lätt att glömma sig själv och gå vilse i den stora havet jag kallar yrkeslive. Som ny anpassar man sig till sin nya arbetsplats och anpassar tills man inte finns längre kvar, allt för att duga, allt för att få vara kvar på arbetet. Den som tar platsen där du en gång fanns är verksamheten du arbetar på, vilket är tragiskt i mina ögon. Du tänker, du arbetar och du andas din arbetsplats och dess regler, vem ifrågasätter sin arbetsplats högt? Man lär så länge man lever och så länge jag lever kommer jag att vara jag.